VALEN OCH MÄNNISKAN

Valar har jagats av människan i flera tusen år. Man har använt stenar, harpuner och gifter för att döda de stora djuren. Den tidiga valjakten bedrevs nära kusterna och hade ingen stor effekt på antalet valar på jorden. Det var inte förrän på 1600-talet som holländare och engelsmän började jaga val i så stor omfattning att flera valarter minskade kraftigt. Nya bestånd exploaterades av Amerikanerna på 1700-talet, och på 1800-talet tog den norska valjakten ordentlig fart med ångdrivna fartyg och granatförsedda harpuner. Ett efter ett decimerades världens valbestånd till alarmerande låga nivåer. I mitten av 1900-talet fanns det bara några hundra blåvalar kvar.

Den första valart som skyddades från jakt var grönlandsvalen i början av 1930-talet. Gråval fridlystes på 40-talet, knölval och blåval på 60-talet. Kaskeloten skyddades 1984.

0501_01
Knölvalar
    Målning: Håkan Jernehov

 

 

      VALPRODUKTER

Många människor blev rika under valjaktens guldålder. I mitten av 1800-talet hade den lilla valfångarstaden New Bedford på Amerikanska östkusten en av de högsta inkomsterna per capita i hela världen! En val gav massor av olika produkter – viktigast var valoljan som kokades ur späcket. Ibland användes oljan till och med istället för pengar. Idag finns syntetiska ersättningar för en rad olika valprodukterna som valrav, ambra och barder, och handel med valprodukter är förbjuden.

 

Olja

Den viktigaste produkten vid valjakt var den olja som utvanns ur valarnas tjocka späcklager. Allt eftersom valjakten bedrevs längre och längre från hemmahamnarna under 1600- och 1700-talet blev det snart omöjligt att hålla valspäcket färskt tills man kom tillbaka. I mitten av 1700-talet började man istället att mura spisar ombord och koka ur späcket så snart den fångade valen var styckad. En val på 50 ton gav ungefär 8000 liter olja!

 

Valrav

Valrav kallas också spermaceti. Det är ett vaxartat ämne som utvinns ur oljan som finns i kaskelottvalens huvud. Det användes förr i krämer, salvor och hårpomada, samt i speciellt fina ljus. Det har också använts för invärtes bruk t ex vid hosta.

 

Ambra

Klumpar av ambra bildas i kaskelotvalens tarmsystem – kanske för att skydda insidan av magen från de vassa skaldelarna från de djur den äter. Ambran kräks upp av valen och är till en början svart och illaluktande. Efter hand stelnar ambran och börjar lukta gott. Ambra används som bas i parfymer och behåller sin goda doft i åratal och luktar bara bättre med tiden!

Äkta ambra är mycket svår att få tag på, och är bokstavligen värd sin vikt i guld – klumpar på upp mot 500 kg hittas ibland uppspolade på stranden – dessa är värda många miljoner kronor. Nu för tiden används syntetisk ambra i parfymer. Ambra har också använts som medicin, krydda och afrodisiakum. Äventyraren och förföraren Casanova spetsade sin choklad med ambra inför nya erövringar!

 

Barder

Förr i tiden då plast ännu inte var uppfunnet användes valarnas barder i många sammanhang då man behövde material som var böjligt och elastiskt. Damernas figurer formades med ”valben” i korsetterna under 1800-talet. Barder användes också i ridpiskor, paraplyspröt, borstar och en mängd andra föremål. En stor bardval kunde ge två ton barder!

0501_02
Bardkorsett
Foto: Svante Lysén

 

Valfläsk

Valfläsk har aldrig varit ett viktigt livsmedel i Europa eller Amerika. Köttet från valar äts däremot på Island, i Norge och Japan och hos vissa urbefolkningar, och ännu på 1960-talet stod valbiff på menyn hos en del restauranger i Danmark. I Sverige har valfläsket betraktats med misstänksamhet, och bara använts som föda av de allra fattigaste.

 

Valben och tänder

0501_03 0501_04
Kaskelotkranium – Foto (båda): Håkan Jernehov

Nästan alla delar av en val har tagits tillvara av människor. Tänderna har använts som elfenben till pianotangenter och knappar. De väldiga benen har använts som byggnadsmaterial till hus, som ”äreportar”, som bränsle och till hela salongsmöblemang.

”Ty då hvalar af andra fientliga djurs angrepp drifvits till stranden eller under människornas oaflåtliga jakt dragits upp på land för att där bli befolkningens byte eller ruttna upp, så bli af dem – det är visst och sant – så kraftiga och väldiga ben kvar, att hela byggnader, såväl väggar, portar,dörrar, fönster tak, stolar och bänkar som ock bord, kunna uppföras och förfärdigas däraf.”
Olaus Magnus, Historia di gentibus septentrionalibus 1555.

 

       MYTER OM VALAR

Än i dag är det mesta av valarnas liv okänt för oss människor. Valarna lever i ett annat element än vi själva, rör sig över väldiga områden och dyker till ofantliga djup. Valarna har alltid fascinerat oss, skrämt oss och lockat vår fantasi. Berättelserna och skrönorna om valar är många – en del människor anser sig bli helade till kropp och själ då de simmar med valar. Ibland har valarna tillskrivits magiska krafter och kontakt med utomjordiska livsformer.

 

Jona i valfiskens buk

0501_05
Kaskelot
Målning: Håkan Jernehov

Det finns många historier om hur människor svalts av valar och senare spottats upp igen. Den mest kända är den om Jona som inte ville lyda Gud och resa till Nineve och predika. Istället smet han från sitt uppdrag och rymde till sjös. Men Gud lät en svår storm drabba fartyget, och Jona kastades i havet där han slukades av en val (i Bibeln står det egentligen bara ”en stor fisk”).

Men Herren sände en stor fisk, som slukade upp Jona. Och Jona var i fiskens buk tre dagar och tre nätter.
Jona 2:1

Efter denna pers lät Gud valen spotta upp Jona på stranden, och den här gången gick Jona med på att göra som Gud hade befallt. Han gick till Nineve och talade om för folket där att de måste leva ett mer gudfruktigt liv så att inte Gud skulle straffa dem.

En liknande historia berättades under 1800-talet om en valjägare som trillade i gapet på en kaskelot. Mannens skeppskamrater fångade valen och skar upp den. När valjägaren kom ut efter att ha legat någon timme i kaskelotens mage hade han blivit alldeles blekt av dess magsaft!

 

Enhörningen

0501_06
Narvalar
Foto: Svante Lysén

Speciellt under 1400- och 1500-talet var handel med ”enhörningshorn” en mycket inkomstbringande affär för mindre nogräknade handelsmän. Enhörningen symboliserade renhet och kyskhet och framställdes därför ofta tillsamman med en jungfru – dess horn ansågs neutralisera alla sorters gifter och rena vatten. Eftersom enhörningen är ett fabeldjur och aldrig har existerat så var det i själva verket betar från narvalen som såldes till kungar och rika adelsmän för att skydda dem mot faror. Narvalens hane har en enda lång, spiralvriden tand. Tanden är ungefär hälften så lång som kroppen och kan bli över 2,5 m lång! Narvalshonorna är tandlösa, och man tror att hanarnas bete används för att imponera på dem. Den används också vid strider mellan hanar, och det finns till och med förslag på att tanden skulle fungera som ”antenn” för överföring av ljud!

 

Vänliga delfiner

0501_07
Målning: Håkan Jernehov

Under antiken betraktades delfiner som heliga djur och det var belagt med dödsstraff att döda en delfin. Både greker och romare berättade historier om vänliga delfiner som räddade människor i sjönöd och lät dem rida på sina ryggar. I TV-åldern har myten om de den vänliga och hjälpsamma delfinen återupplivats i TV-serien ”Flipper” som visades på 1960-talet.

 

Jätteben och öar som egentligen är valar

Valben har på grund av sina väldiga dimensioner ofta tolkats som ben från jättar. Enligt legenderna har jättarna dött i syndafloden, och benen har ibland ställts ut i kyrkorna. I Riddarholmskyrkan i Stockholm förvarades ett stort ben som ansågs härstamma från Jättar eller Resar som man trodde hade levt i Norden för länge sedan.

En klassisk skepparhistoria är att sjömän ibland tog en sovande val för en ö, och gick iland på dess rygg. Olaus Magnus berättar i sin Historia om de nordiska folken (1555) om den helige Brendanus som steg av på en väldig fisk vid namn Jason. Brendanus trodde att han hade kommit till en ö och började göra upp eld. Då fisken började röra på sig flydde Brendanus och hans reskamrater snabbt tillbaka till skeppet och lyckades med nöd och näppe undkomma strax innan valen dök.

 

Moby Dick

Den mest berömda av alla valar är förmodligen kaskeloten Moby Dick. Romanen om Moby Dick skrevs 1851 av Herma Melville (1819-91). Romanen handlar om den bittra kampen mellan kapten Ahab och den stora vita val som en gång tagit kapten Ahabs ena ben. Till slut lyckas kapten Ahab harpunera Moby Dick, och dras ned i havsdjupet av den jättelika valen.